Theo och Ramona

SMAKPROVER ur Sveriges Pompeji  - Sandby Borgs öde:

29 december 2014:

"Titta vad jag hittade!" Ramonas glada röst ljöd ut över utgrävningsområdet vid Sandby borg.

13 januari 2015:

Månstenen hade nämligen magiska egenskaper, den kunde förflytta henne i tiden. Ramona log brett, hon hade bestämt sig.

21 januari 2015:

Om döden var enda alternativet tänkte han se till att pojken gick den till mötes utan rädsla, så smärtfritt som möjligt.

1 februari 2015:

Ännu dröjde minnet av den främmande kvinnans eldröda hår som böljade för vinden när hon försvann bort i mörkret, kvar inom honom. Det var sista gången han hade sett henne.

5 februari 2015:

Amanda stirrade skräckslagen på den skrämmande mannen, medan skriken vrålade inom henne, utan en chans att komma ut.

12 februari 2015:

Theo stod som lamslagen en sekund innan han följde efter Manne. Nu förstod han varför Manne var så bekymrad över korparna.

20 februari 2015:

Spejande åt alla håll börjde de gå på ett led genom skogen, ovetande om ögonen som följde dem.

1 mars 2015:

Yngve reagerade direkt, vände sig mot borggården och röt ut en order. Männen släppte genast vad de hade i händerna, grep till vapen och rusade ut genom porten.

Nu är boken färdigskriven och har gått iväg till korrekturläsarna. Eftersom boken blev klart långt tidigare än planerat, kommer den ut tidigare, redan i juli. Hoppas du längtar efter boken.

Utdrag ur Sveriges Pompeji  - Sandby Borgs öde:

Sandby Borg år 413

Vågornas brus överröstades av stridslarmet. Kvinnor och barn skrek, järn slogs mot järn när folket i borgen försökte försvara sig. De anfallande männen vrålade sina stridsrop när de gick angrepp mot de försvarslösa invånarna.

”Ge mig något att försvara mig med!” viskade Saga till sin tvillingbror, Manne.

I samma stund kände hon kallt stål mot sin hand. Hon rös till och håret reste sig på kroppen, en av främmande männen försökte knivskära henne.

”Här! Den fick jag av far innan han reste”, sa Manne. ”Se till att den får göra ett gott dagsverke. Far satte mig i sitt ställe innan han for och jag tänker inte svika hans förtroende. Hjälp mig är du snäll!”

Då förstod Saga att det var Manne som hade räckt henne en kniv.

”Självklart”, sa hon och duckade för ett svärdhugg som hade kommit farligt nära.

Manne gick ned på knä och spände bågen, även den en gåva från fadern, Yngve. Manne önskade att han hade haft mer tid på sig att skjuta in sig med den nya bågen. Han var en bra skytt, det hade fadern sett till. Redan tidigt hade han fått lära sig att spänna en båge. Han hade knappt mer än lärt sig gå när han fick sin första båge. Det hade inte gått så bra att skjuta den gången, men han hade lärt sig och fått starka armmuskler.

De främmande männen fortsatte att välla in över borgmuren. De hade kommit med det första gryningsljuset. Bara några enstaka personer i borgen hade stigit upp, Manne och Saga var alltid bland de första. De hade en outsinlig upptäckariver inom sig och hade insett att gryningen var bästa tiden på dagen att ge sig av, innan de hade fått tilldelat sig dagens göromål. Ibland hade de helt glömt av tiden under sina upptäcktsfärder, då hade de blivit bestraffade, oftast med något tråkigt, som att valla fåren, gräva en ny slaskgrop eller passa småbarnen. När det gällde barnpassning verkade Saga inte ha något emot den bestraffningen, däremot avskydde hon grävandet. Det hände att de ställde upp för varandra, så att en av dem kunde smita undan om det var möjligt.

Idag fanns det ingen chans att smita från något. De hade precis kommit ut genom dörröppningen när Saga stannat till och pekat mot borgmurens krön.

”Vad är det för något?”

Manne hade kikat upp och sett något stort och svart torna upp sig mot den ljusnande horisonten, sedan hade flera oformliga bylten kommit upp på krönet, för att i nästa stund välla ned på borggården.

”Inkräktare!” vrålade Manne, vilket fick Saga att springa fram till den stora bronsplattan som hängde utanför deras, hövdingens, hus.

Medan Saga slog med träklubban mot gonggongen dök Manne in i stugan, ruskade om sin mor och sina småsyskon, slet åt sig vapnen och rusade ut.

Det var för bara några ögonblick sedan, ändå tyckte Manne att det kändes som om det hade gått flera mansåldrar sedan han hade sett den första figuren hoppa ned från muren. Även vädret hade skiftat och nu tornade stora åskmoln upp sig vid horisonten och närmade sig med hög hastighet. Det var som om detta var slutet på allt, världens undergång. Gudarna hade övergett dem.

Vi klarar aldrig det här, tänkte Manne och stelnade till när den storvuxne mannen framför honom höjde stridsyxan.

”MANNE!” skrek Saga.

Innan åskmolnen hade hunnit skugga solen blänkte dess första stråle till i Sagas runda silverspänne, när hon slängde sig fram för att skydda tvillingbrodern och själv ta emot hugget.

.....