Theo och Ramona

SMAKPROVER ur Persiens Pärla:

22 maj 2013

Som vanligt stannade Ramona inte upp för att fråga först och handla sedan, utan kastade sig huvudstupa in i ett nytt äventyr, utan att ha en aning om vad som skulle komma. Något som många gånger hade gjort Theo alldeles utom sig av vrede, rädsla och skräck. Nu var Ramona ensam om att fatta alla beslut, men det var inget hon bekymrade sig om, hon brukade ändå inte lyssna på Theos förnuftiga röst, utan göra vad hon ville, om det verkade spännande. Det var alltid Ramonas nyfikenhet som segrade.

Rösterna bakom dem blev fler, fotstegen ekade mellan stenväggarna i den smala gränden. Ramona flåsade och sprang för livet, utan att veta vad det var hon sprang ifrån. Den unga kvinnans grepp var så hårt och bestämt att Ramona verkligen ville veta vem hon var, eftersom hon så obevekligen tvingade henne med sig. Dessutom var det något mycket bekant med ögonen!

De vek av in på en större gata, för att i nästa sekund kasta sig in i ännu en smal passage, för att därefter ändra riktning in på en annan gata. På så sätt fortsatte de, medan stegen och ropen bakom dem försvann allt längre bort i fjärran. Till slut var rösterna bara ett eko. Först då stannade den unga kvinnan, vände sig mot Ramona och såg forskande på henne. Kvinnan strök Ramona över kinden, log och hennes bleka kinder hade nu en röd ton, hennes ögon glittrade av glädje och var inte längre tomma, svarta glädjelösa hål av skräck.

"Det är du!" sa den unga kvinnan och strök ännu en gång Ramona över kinden, mjukt, ömt och kärleksfullt.

Ramona förstod ingenting!

20 mars 2013

Om Ramona hade haft en aning om vad den unge mannen planerade, hade hon med alla medel försökt ta sig tillbaka till sin egen tid. Men ännu var hon inte medveten om hotet, utan satt i godan ro och talade med Pärla, medan katastrofen närmade sig.

6 december 2012

Himlen var mattsvart och glittrade av tusentals stjärnor. Den runda månen lyste upp Rostams väg, men lyckades inte skingra allt mörker. Just som han passerade en mörk gränd hörde han ljud därifrån.

De flesta skulle ha sprungit sin väg, bort från det okända. Men Rostam stannade upp, vände tillbaka och såg in i mörkret. Han var inte rädd för det okända, han var nyfiken!

23 november 2012

"Varför skulle jag göra som du säger? Du behandlar mig som om jag är mindre värd än en mask, ja än maskarnas föda, du tycker att..."

Theo stannade tvärt, vände sig om och fattade tag om Kimias axlar, vilket fick henne att tystna.

14 november 2012

"Varför skulle jag göra som du säger? Du behandlar mig som om jag är mindre värd än en mask, ja än maskarnas föda du tycker att..."

Theo stannade tvärt, vände sig och fattade tag om Kimias axlar, vilket fick henne att tystna.

Utdrag ur Persiens pärla:

Som vanligt stannade Ramona inte upp för att fråga först och handla sedan, utan kastade sig huvudstupa in i ett nytt äventyr, utan att ha en aning om vad som skulle komma. Något som många gånger hade gjort Theo alldeles utom sig av vrede, rädsla och skräck. Nu var Ramona ensam om att fatta alla beslut, men det var inget hon bekymrade sig om, hon brukade ändå inte lyssna på Theos förnuftiga röst, utan göra vad hon ville, om det verkade spännande. Det var alltid Ramonas nyfikenhet som segrade.

Rösterna bakom dem blev fler, fotstegen ekade mellan stenväggarna i den smala gränden. Ramona flåsade och sprang för livet, utan att veta vad det var hon sprang ifrån. Den unga kvinnans grepp var så hårt och bestämt att Ramona verkligen ville veta vem hon var, eftersom hon så obevekligen tvingade henne med sig. Dessutom var det något mycket bekant med ögonen!

De vek av in på en större gata, för att i nästa sekund kasta sig in i ännu en smal passage, för att därefter ändra riktning in på en annan gata. På så sätt fortsatte de, medan stegen och ropen bakom dem försvann allt längre bort i fjärran. Till slut var rösterna bara ett eko. Först då stannade den unga kvinnan, vände sig mot Ramona och såg forskande på henne. Kvinnan strök Ramona över kinden, log och hennes bleka kinder hade nu en röd ton, hennes ögon glittrade av glädje och var inte längre tomma, svarta glädjelösa hål av skräck.

"Det är du!" sa den unga kvinnan och strök ännu en gång Ramona över kinden, mjukt, ömt och kärleksfullt.

Ramona förstod ingenting!