Theo och Ramona

Utdrag ur Mysteriet med Guldgubbarna:

Långsamt öppnade Ramona sin knutna hand, finger för finger. Hon visste att det låg ett föremål där. Hon hade fått det kastat till sig i samma ögonblick som de reste tillbaka hem efter tidsresan till Island.

Hon kände Theos grepp om hennes hand hårdna. Hon hörde hur han svalde när även han insåg vad som hade hänt. Ramona lyfte blicken och såg på honom.

"Förlåt! Jag kunde inte hjälpa det", sa hon och kände hur blicken blev suddig när besvikelsens tårar vällde fram.

"Jag vet. Det är inte ditt fel", sa Theo och lät tummen stryka över Ramonas handflata. "Se efter vad det är du håller i. Kanske kan det ge oss en ledtråd till var vi befinner oss."

Ramona drog den halvt öppnade handen över ögonen och fick bort diset av tårar. Sedan sänkte hon handen och höll den mellan dem båda. Därefter lät hon alla fingrar släppa greppet om föremålet.

Båda flämtade till när de såg vad det var för något.

"Så litet!" sa Theo coh böjde sig närmare för att undersöka föremålet.

"Det kändes inte så litet när jag tog emot det. Dessutom kändes det betydligt tyngre", sa Ramona och kunde inte slita blicken från det som glimmade i hennes hand. "Kanske har det krympt under tidsresan."

Theo skrattade till.

"Nej, det tror jag inte. Något sådant har aldrig hänt tidigare. Men varför fick du den?"

Ramona svarade inte på frågan, eftersom hon inte hade en aning om vad hon skulle säga. Hon stod bara tyst och såg ned på det glimmande föremålet.

Theo lyfte blicken från Ramonas hand, drog henne intill sig och kramade hårt. Han förstod hennes tystnad.

"Har du ingen aning om var vi befinner oss?" sa han.

Ramona skakade på huvudet utan att säga ett enda ord.

Just nu kändes det som om Theo och hon var de enda levande människorna på hela jorden. Kanske var de det. Kanske hade de kommit till framtiden, all jordens befolkning hade dött ut och de skulle bli de nya Adam och Eva. Men varför hade de blivit skickade hit?

"Jag tror att vi har en historia att berätta", sa Theo, som mindes Ramonas ord om att hon tänkte skriva ned allt de hade upplevt under alla tidsresor.

Sedan skulle hon försöka få ett förlag intresserat av berättelserna. Som hon givetvis skulle säga var påhittade. Vem skulle tro Ramona om hon sa att hon hade upplevt allt personligen?

Ramona bet sig i läppen och studerade omgivningen. Inte en enda människa. Då hördes skällandet av ett rådjur och leendet sprack upp i Ramonas ansikte. Det fanns i alla fall djur under den här tidsåldern.

"Ja, jag tror att vi har en historia att berätta, något att föra vidare till vår generation. Något som får dem att vara rädda om varandra och om jordens resurser. Jag tror att vi är någonstans i gryningen av jordens födelse", sa Ramona.

"Hmmm. Där tror jag du har fel", sa Theo. "För om så var fallet skulle den där lilla krumeluren inte ha funnits. Och det är den som har tagit oss hit."

Ramona insåg att han förmodligen hade rätt.

Båda såg ned på föremålet i Ramonas hand.

.....