Theo och Ramona

SMAKPROV ur Månstenen:

22 juli 2013

Det gick så snabbt att Ramona inte hann tänka, inte spjärna emot och göra motstånd.

Ena armen släppte taget om henne, för att föra handen framför betongväggen som öppnade sig och visade på det djupa schaktet mellan huskropparna. Långt nedanför på innergården såg Ramona människor, inte större än små svartmyror.

Obevekligen pressades hon mot öppningen av den okända angriparen.

Maj 2013

Kapitel 1

Theo och Ramona har en magisk förmåga, de kan resa i tiden. Fram till denna dag har de varit med om otaliga spännande tidsresor i förfluten tid. De har riskerat livet många gånger och lurat döden vid flera tillfällen.

De träffades första gången Ramona gjorde en tidsresa till Pompeji strax innan staden förintades av ett vulkanutbrott.

Theo följde med Ramona till hennes tid och fick ta del av hennes spännande, oförutsägbara liv. Just den här dagen, då allt började, vandrade de på stranden vid Haväng i Skåne. En rejäl vårstorm hade spolat upp mängder av bärnsten på den långa sandstranden. Hand i hand gick de och granskade marken för att hitta de gyllenguldbruna bärnstenarna. Den antika förlovningsringen gnistrade på Ramonas hand och hennes bröst var fyllt med glädje.

En plötslig förväntan steg inom Theo, han såg på Ramona, såg hennes leende och glittrande ögon och trodde att känslan i bröstet kom av all den kärlek han kände för henne, utan att ana att känslan berodde på något helt annat som strax skulle inträffa.

”OJ! Titta där!” ropade Ramona och pekade mot något som låg på marken ett par steg framför dem.

Theo såg, utan att riktigt förstå vad det var han tittade på. Det var något blodrött, oregelbundet, som en köttklump. En rysning gick genom honom eftersom det inte bara var bärnsten stormen spolade upp på stranden. Här låg plastflaskor, livbojar, träbitar, nylonlinor, några klädesplagg…

Kläderna fick Theo att inse att det röda föremålet mycket väl kunde vara en bit av en människa. Alla de andra sakerna kunde ha flutit iland från en kapsejsad båt, där en olycka hade hänt. Någon hade dött!

Theo ville vända om. Han ville skydda Ramona från det här, men hon drog honom ivrigt fram mot den blodröda klumpen. Innan Theo hade hunnit hejda henne hade Ramona böjt sig ned och plockat upp föremålet.

”Det är en… En…”

Ramona granskade det blodröda föremålet i sin hand. Hon var inte riktigt säker på vad det kunde vara. Det såg ut som en sten, kändes nästan som bärnsten, men aldrig tidigare hade hon sett en blodröd bärnsten.

”Det är en månsten!” sa Theo och andades lättad ut, när han såg det stenliknande föremålet i Ramonas hand.

Han lade armen runt henne. De stod tätt tillsammans på den långsträckta sandstranden. Vågorna nådde ibland nästan ända fram till deras fötter. Vinden friskade i och ökade hastigt i styrka. Stora, svarta moln tornade upp sig vid horisonten och kom med rasande fart emot dem. Ingen av dem lade märke till det, eftersom de var helt uppslukade av den blodröda stenen.

”En månsten?” sa Ramona, lyfte blicken från den blodröda stenen och såg på Theo. ”Varför säger du så?”

”Ibland när månen ligger precis över horisonten är den så där blodröd och enorm. Ja inte för att stenen är speciellt stor, men den har samma färg som månen kan ha vid vissa tillfällen!” sa Theo.

Han kände plötsligt samma känsla av förväntan som tidigare och såg sig omkring. I samma stund slog en våg över deras fötter och de hoppade bakåt. Ramona var nära att tappa den blodröda stenen.

Månsten, tänkte Ramona. Det är ett fint namn. Det ska jag kalla den för.

I nästa sekund insåg hon att det inte bara var vågorna som nådde längre upp på stranden. Hon såg även det kolsvarta moln som närmade sig. Ibland bröts svärtan av blixtar som skar genom det mörka molnet.

”Åskväder på våren?” sa Theo och såg på Ramona, som bara skakade på huvudet.

Plötsligt kände hon sig rädd, utan att kunna förklara varifrån känslan kom.

”Skynda dig! Vi måste springa till vandrarhemmet!” sa hon och blev medveten om att hon hade varit tvungen att höja rösten för att överrösta vågornas brus, vindens tjut och åskknallarna som nu verkade komma direkt på varandra.

Innan någon av dem hade hunnit ta ett enda steg var ovädret över dem. De dränktes i ett intensivt skyfall, medan blixtar slog ned i sanden runtomkring dem.

Månstenen började glöda…

Vill du läsa mer?

Det här är första boken i en ny serie som heter Theo- och Ramonaäventyr. Blev du nyfiken?