Theo och Ramona

Utdrag ur Döden på Island:

Byn låg mellan två långa bergskjedor, bestående av vulkaner. Böljande mjuka grässlänter överst på den vänstra vulkankejdan, avslutades tvärt av en spets och en brant sluttning som nederst bestod av grus.

På den högra sidan var bergen högre och vulkantopparna snötäckta. Molnen dansade likt älvor runt de snötäckta topparna.

De såg hur byns hus låg ihopträngda på den smala gröna hyllan nedanför vulkantopparna.

Theo lyfte blicken och såg upp på det stora berget. Så likt hans eget Vesuvius som en gång utplånat hans hemstad.

Han var nästan övertygad om att även detta berg var en vulkan. Om den fick utbrott skulle all snö och is smälta på bergets sidor och störta ned mot husen och människorna. Det skulle få en lika dödlig utgång som när Pompeji förintades av aska.

"Vi kan väl be om husrum där borta i byn?" sa Ulrika.

Här tänkte han inte stanna, de måste fortsätta härifrån. Theo kände hur oron gnagde i magen. Var det inte ett svagt muller han hörde, darrade inte marken under hästens hovar?

Theo hade under ritten hört Ulrikas ständiga gnäll. Två gånger hade hon fallit av hästen. Även om Islandshästar var något av det lättaste att rida på när de töltade, hade Ulrika ändå lyckats glida av. Hon var ingen hästmänniska. Om det inte hade varit för henne hade de hunnit betydligt längre vid det här laget.

Vi kan väl stanna och sova i byn", sa Robert. Han höll hela tiden med Ulrika.

Ramona red upp till Theos sida.

"Varför vill du inte stanna?" sa hon lågt.

"Det där berget, Lakagígar, påminner alltför mycket om Vesuvius", sa Theo och såg mot berget.

Längre bort såg han rökpelare stiga mot skyn. Heta källor. Vulkanisk aktivitet. Oron ökade inom honom.

Innan Ramona hann fråga Theo hur han visste namnet på berget, hördes Ulrika klaga.

"Hästen stöter så hemskt att det känns som om inälvorna skakats loss och ramlar omkring huller om buller inuti mig. En del av dem försöker tränga upp hur halsen. Kan vi inte stanna?" sa Ulrika.

"Det går inte!" sa Theo bestämt.

"Men titta! Det går en väl upptrampad ridväg mot byn. Det är bara att följa den. Titta!" sa Ulrika. "Varför har vi så bråttom? Thingvellir ligger kvar när vi kommer dit."

"Vi fortsätter, Ulrika!" sa Ramona, med en röst som inte tillät motsägelse.

Hon hade hört oron i Theos röst, hon visste vad han hade gått igenom. Hon hade varit där och själv känt på vulkanens vrede. Inte heller hon ville uppleva det igen.

"Det finns stenhus utefter ridvägarna, salighetshus, en typ av räddningsstugor där ryttare kan stanna till. De är byggda som metertjocka väggar av lavasten. Har vi tur har någon som tidigare passerat där lämnat stugan i gott skick", sa Ramona.

"Men det är ju dumt. När byn ligger alldeles där vid berget. Där har de mat och sängplatser och..."

Ulrika tystnade.

Ett dovt muller hördes och marken skakade så kraftigt att hennes häst tog ett snedsteg. Mer behövdes inte för att Ulrika skulle falla till marken. I nästa sekund skakade jordskorpan till, en spricka öppnade sig under Ulrika och med ett högt skrik, som snabbt klipptes av, försvann hon.