Theo och Ramona

Utdrag ur Äventyr i Uddevalla:

"Titta, Theo! Titta!" Ramonas upphetsade röst ljöd genom salen.

Hon hade inte behövt ropa, Theo stod bredvid henne. Även han studerade den konstfullt utsirade trästaven. Den såg ut som en vandringsstav, stor och grov. Översta delen avslutades med en svagt rundad knopp, som såg ut att ligga bra i handen. Från överdelen smalnade staven av och blev allt spetsigare. Den var knotig och träet hade svartnat av ålder.

Egentligen såg staven inte värst märkvärdig ut, om det inte hade varit för tecknen som var inristade längs den. Den första raden började uppe vid knoppen, några siffror och tecken. Därefter följde rad efter rad ända ned till den smala spetsen.

Inget konstigt egentligen. Någon som hade haft staven i det förflutna hade karvat i den för skoj skull. Det var vad Theo och Ramona först hade tänkt, men när Ramona böjde sig fram för att studera de inristade raderna bättre hade något hänt.

Det var det som hade fått henne att hänfört ropa efter Theo. Nu böjde även han sig fram för att studera staven närmare.

I ögonvrån såg han en man, med högt hårfäste och strikt uniform, närma sig dem. Förmodligen en vakt som var rädd att de skulle vidröra föremålet. Om han kände Ramona rätt, var det precis vad hon hade tänkt göra.

De befann sig inne i Båthallen, med utställning av många olika sorters båtar som var typiska för västkusten och trakterna runt Uddevalla. Käppen hade legat i den äldsta båten, vars trä var lika svart av ålder som käppen.

Theo hade läst om jullens historia, som enligt informationsbladet om båten var en lättmanövrerad och omtyckt bruksbåt, som användes till kustnära fiske som gjordes med garn, backor och hummertinor.

Theo förstod Ramonas fascination att vidröra föremålen, för han kunde själv inte mostå att låta handen glida över den mörka båtens bordläggning. Vällackad, nästan mjuk att ta på, trots det hårda trät. Han hade fått syn på staven som låg på durken och såg lite malplacerad ut, som om den inte hörde till, trots att den hade samma färg.

Han hade fått en känsla av att någon hade gömt den där, för att den lätt skulle smälta in i omgivningen.

Han rös vid tanken på vilken historia staven kunde bära på. Vem hade ristat in tecknen? Vem hade gömt staven här?

Frågor de aldrig skulle få svar på, det var Theo övertygad om, ändå kunde han inte låta bli att undra.

Han och Ramona stod med huvudena tätt intill varandra och såg på den gamla staven som plötsligt fått liv.

Ju närmare de kom, desto mer glödde den översta raden på käppen. En eldskrift lyste till slut stark och klar.

Det såg ut som lågor som dansade framför dem, sträckte ut sina flammor mot dem och lockade dem att vidröra staven.

Ramona tog ett fast grepp om Theos hand. Lockelsen var för stor, hon kunde inte mostå staven utan sträckte fram handen mot den.

Även Theos hand närmade sig staven, som om den drogs dit mot hans vilja.

Theo kände en märklig upphetsning, en förväntan och samtidigt ett sting av rädsla över vad som kanske snart skulle hända.

Ännu fanns det möjlighet att hejda tidens gång, innan det var för sent. Men ville han det?

"Hallå där! Sluta genst upp med det där!"

Orden fanns där, men Ramona hörde dem inte, staven hade förhäxat henne.

Theo lyfte blicken och såg på mannen i uniform, som med raska steg gick emot dem. Hans panna såg stor ut och hade rynkats betydligt sedan Theo första fått en glimt av mannen. Det glesa, silvriga håret såg onaturligt ut. Mannens ögon glödde i ett liknande sken som staven.

Nu var det Theos tur att krama Ramonas hand hårdare.

"Ramona! Kom! Låt bli staven! Vi måste härifrån!" sa Theo, men inga ord kunde stoppa Ramona i den stunden.

När hon såg något som verkade annorlunda och spännande var hon tvungen att känna och testa vad det kunde vara för något.

Hon sträckte fram handen mot staven och de dansande eldbokstäverna. Ett eldklot omslöt Theo och Ramona i samma stund hon vidrörde staven.

Medan en välbekant känsla infann sig, uppfattade Theo hur mannen ropade:

"SLUTA! Den är min!"

I nästa stund försvann rummet och mannen, och de stod på en okänd plats.

En ny tidsresa hade skett.