Theo och Ramona

Utdrag ur Spöket på Torpa Stenhus

Lille Gustav Stenbock var född äventyrare. Allt ifrån de första stegen var han ivrig att uforska världen, något som skulle bli hans död.

Barnflickorna hade svårt att hålla jämna steg med den lille pojken, som på sina korta, små ben rultade fram i huset, snabbare än vad som egentligen var möjligt. Men Lille Gustav hade sina knep. Eftersom han var liten kunde han snabbt slinka in under en bänk, eller bakom ett draperi, medan barnflickan rusade efter för att hitta det flyende barnet.

Lille Gustav hade lärt sig alla gångar, trappor och prång. Till slut hade han även hittat undangömda saker och hemliga gångar. Den lille pojken var den som kände slottet allra bäst, trots sina unga år.

Barnflickorna byttes ständigt ut, i hopp om att till slut hitta någon som kunde rå på den lille pojken. Men han fortsatte gäcka dem alla och smet undan för att få vara ifred. Att vara arvtagare till Torpa Stenhus innebar att alltid vara påpassad, att ha vakande ögon på sig och stränga tillsägelser om hur han skulle uppföra sig. Men det var något Lille Gustav inte tyckte om. Han ville vara en äventyrare, han ville utforska världen, fara på alla de skepp och se de magiska platser han hade hört besökare prata om. Han ville inte vara innanför slotteets metertjocka murar, som höll sommarvärmen ute och gav ifrån sig en kyla som nästan fick blodet att frysa till is på vintern. Men Lille Gustav höll sig trots det varm, oavsett väder. Han klängde uppför de meterhöga trapporna. I början var det för honom som att bestiga ett stort berg, eftersom trappstegen var nästan lika höga som han var lång. Han lärde sig hur han sulle häva sig upp, och steg för steg ta sig till toppen, när han väl hade lurat bort barnflickan som följt efter honom. Om han blev hittad i någon av husets stentrappor var han ett lätt byte.

Den här vackra majdagen lockade parken och den skira grönskan. Många befann sig utomhus, ivriga att få solens värmande strålar att tina upp deras frusna kroppar. För Lille Gustav blev det svårt att smita undan. Slottet var omgivet av vatten och när de väl hade tagit sig över vindbryggan, ut på den stora, öppna gräsmattan, fanns det ingenstans en liten pojke kunde gömma sig.

Hans mor hade gett honom ett glänsande rött äpple. Det var så vackert att Lille Gustav inte hade hjärta att sätta tänderna i det. Han ville bara titta på det och njuta. Han var en förståndig fyraåring, upplärd till att härska, men även till att lyda.

När de flesta gav sig över vindbryggan, bad han att få stanna kvar inannför vallgravarna. Han såg ett tillfälle att få smita in i slottet och ta sig ut bakvägen för att undkomma barnflickan. Men när han  far hade gett honom tillåtelse att stanna där, samtidigt som han gav honom en sträng och bestämd blick, med befallning om att han absolut inte fick lämna platsen, insåg Gustav att han allt hade haft det roligare ute på gräsplanen med de andra. Nu var det för sent att ändra på det. Följet hade gett sig av. Han och barnflickan var ensamma innanför vallgraven. Han höll det röda äpple modern stuckit till honom, innan de hade gett sig av för att ha kvällsvard i det gröna.

"Jag vill inte lämna honom", sa modern Brita.

"Vad kan hända honom där? Elvira ser efter honom", sa fadern, Gustaf Otto Stenbock.

Lille Gustav såg efter sina föräldrar när deras röster försvann utom hörhåll. Nu ångrade han innerligt sitt beslut. Här var han med den tråkiga Elvira, som knappt var huvudet högre än han själv. Hon hade minst lika mycket spring i benen som han. Hur skulle han kunna smita undan?

Han sparkade av sig skorna för att låta grässtråna kittla fotsulorna. Sedan bollade han äpplet fram och tillbaka mellan händerna och uppslukades av den röda färgen, medan han långsamt gick runt den gräsbevuxna gårdsplanen.

Han närmade sig brunnen. En gång hade han hört en av tjänsteflickorna skrika när hon dragit upp vattenspannen. Det hade funnits en stor padda i hinken. Kanske kunde han hitta en padda?

Elvira stod och såg efter de andra med längtansfull blick. Gustav skyndade fram till brunnen medan han bollade äpplet mellan händerna. I samma ögonblick som han kom nära den öppna brunnen slank äpplet ur händerna och försvann ned i det djupa hålet. Gustav sträckte sig ivrigt efter det röda, som försvann allt längre ned i det svarta mörkret.

Då kände Gustav hur fötterna lyfte från marken. I nästa stund föll han huvudstupa ned i brunnen, efter äpplet. Han hörde plasket långt där nedifrån. Han förstod att det skulle bli ett betydligt högre plask när han nådde vattenytan. Hur skule han någonsin kunna ta sig upp igen?

Gustav kände ingen rädsla, han kände förväntan. Det här var ett riktigt äventyr.