Det osynliga folket på Island
cover

Det osynliga folket på Island

4:e boken i serien Theo- och Ramonaäventyr

 

Fråga efter boken hos din bokhandlare om du inte hittar den!

Eller beställ den på nätet, till exempel hos Adlibris eller Bokus.

Läs mer om Det osynliga folket på Island här.

Nedan kan du läsa smakprov

som uppdaterats under tiden boken skrivs.

 

Bokomslaget är inte heller helt klart. Nu kan du följa arbetet med det.

Längre ned på sidan kan du även se hur bokomslaget har blivit till, från skiss till färdigt omslag!

Berättelsen handlar om småfolket på Island och tar dig med till Dimmuborgir och Reykjavik. Här finns Huldufólket, alver, älvor, trollpackan Grýla och de tretton Yulepojkarna som för jultraditionen vidare på Island. Här möter du Det osynliga folket på Island.

 

 

BAKSIDESTEXT Det osynliga folket på Island:

I Dimmuborgirs lavafält på Island döljs många väsen bland grottor och klippformationer. Dit kommer Theo och Ramona och blir genast indragna i Det osynliga folkets värld. Yulepojkarna är i fara och då även den isländska julen. Trollpackan Grýlas hunger är så stor att hon äter precis vem som helst, alvbarn, människobarn, Theo och Ramona.

 

Magi samt isländska traditioner och mytologier vävs samman till ett rafflande äventyr för Theo och Ramona.

..

cover

SMAKPROVER ur Det osynliga folket på Island:

 

Dimslöjorna virvlade runt Ramona. Hon lyfte handen och såg på den. Inhöljd i det vita såg den omänsklig ut, som om den inte tillhörde henne. Den tycktes smalare och fingrarna längre och smidigare. Synvilla, tänkte Ramona och fortsatte gå.

 

Hon blev medveten om att hon hade ett annat rörelsemönster än tidigare och tänkte på Delilia som hade verkat dansa fram och knappt sätta fötterna på jorden. Ramona såg ned mot marken och såg att hon var barfota. En mörkblå klänning böljade strax ovanför fötterna, i takt med stegen. Hon kände inte igen sina tår som normalt var korta och knubbiga, med halvmåneformade naglar. De här tårna var långa och smidiga, precis som fingrarna.

 

Jag drömmer, tänkte Ramona.

 

Det var ingen obehaglig dröm. Hon verkade längre och vackrare än normalt, men Ramona ville inte se annorlunda ut än vad hon gjorde. Hon var fullt nöjd med sitt utseende, varken för tjock eller för smal, precis så där lagom.

 

Ett dumt ord egentligen, lagom, tänkte Ramona. Det som är lagom för mig känns inte bra för någon annan. Varför ska man förresten vara lagom när man kan vara unik? Jag är unik, tror jag. Det finns ingen som ser ut som jag. I alla fall har jag inte mött någon, alla sägs ha dubbelgångare, förmodligen har jag också en.

 

Varför drömmer jag så här konstigt? Varför kan jag inte vakna?

 

Dimslöjorna försvann runt Ramona. Istället dök en grå stenvägg upp framför henne. Instinkten sa åt henne att stanna, men kroppen fortsatte framåt, rätt in i stenen och rakt igenom.

 

För en sekund höll Ramona andan, rädd för att bli fångad inne i stenmassan. Men det hände inte, smidigt gled hon in genom stenen. Väl ute på andra sidan andades hon ljudligt ut och såg sig omkring.

 

Det var natt. Det var sommarljust. Solen vilade just vid horisonten och skulle strax vända och stiga. Fullmånen var blodröd och låg också vid horisonten, även den på väg att börja sin vandring över himlavalvet.

 

Att se solen och månen så nära varandra, och månen större och kraftigare än solen, var en märklig syn. Ja, nästan magiskt overkligt.

 

Det är en dröm. Det måste vara en dröm, så här har jag aldrig sett solen och månen tidigare.

 

Ramona tog några steg framåt och kände det mjuka, daggvåta gräset under fötterna. Det blänkte till. Hon såg månens spegelbild i en liten vattenpöl bredvid sig. Hon gick fram och lutade sig över den och granskade spegelbilden.

 

Chocken fick henne att tumla bakåt och sätta sig på rumpan. Hon stödde sig med händerna, men hade inte krafter nog att resa sig upp. Istället drog hon upp knäna, slog armarna om dem och lade huvudet mot dem.

 

Det hade inte varit hennes egen spegelbild. Hon hade sett en ung kvinna, med hasselnötsbrunt, lockigt hår som gick ända ned till midjan. På huvudet hade hon haft en hatt som böjde sig i en spets fram mot ansiktet. Det fick henne att tänka på hatten i Harry Potters skola. Men hon troddee inte att den här hatten varken kunde tänka eller tala. Den satt nog där mest som prydnad.

 

Ramona släppte greppet om knäna och granskade sin kropp. Hon hade dn broderad väst, med ett mönster av solar och stjärnor i mörkblått. Hon bar en vit blus med luftiga ärmar, som avslutades i broderade manschetter.

 

Hon befann sig i någon annans kropp.

 

Nej, så kunde det inte vara. Det måste vara en dröm.

 

Hon sjönk till marken och såg ut över omgivningen.

 

Hon satt på en gräsbevuxen kulle. Nedanför henne betade kor och får i gryningsljuset.

 

Hon vred huvudet för att titta åt ett annat håll. Då ändrades plötsligt utsikten hon just hade sett på. I ögonvrån såg hon en stad hon kände igen.

 

Det var Reykjavik.

 

Hon vände sig mot vyn, men i samma stund som hon såg rakt på den försvann staden. Märkligt.

 

Hon ställde sig upp och vände sig åt andra hållet. Där låg den stora lavasten hon hade stigit ut ur. Att bara tänka orden kändes märkligt. Att föreställa sig att hon verkligen hade gått genom ett massivt lavablock fick Ramona att skälva till. Det var en dröm, det måste vara en dröm.

 

I ögonvrån såg hon kyrkan som låg på höjden, mitt i Reykjavik. Hon hade sett den på många foton och hon hade velat besöka den för att få se den i verkligehten. Nu låg den så nära att hon kunde sträcka ut handen och vidröra den. I drömmen?

 

Då fick hon se något annat som fick Ramona att förstå att hon inte drömde. Hon blev isande kall och kände skriket tränga upp ur strupen.

 

.....

 

Första skiss på omslaget till 4:e boken i Theo- och Ramonaäventyr

old color cover

Nu har omslaget börjat ta form, med fler detaljer.

old color cover

Här ser du hur bårderna har kommit till och hur hela bokomslaget kommer att se ut.

Rubrik kommer senare, nu är illustratörens jobb klart.