anastasia
cover

Anastasias öde

 

19:e boken om Theo och Ramona

 

utkommen augusti 2014

 

Fråga efter boken hos din bokhandlare om du inte hittar den!

Eller beställ den på nätet, till exempel hos Adlibris eller Bokus.

Läs mer om Anastasias öde här.

 

Nedan kan du läsa smakprov

som uppdaterats under tiden boken skrivs.

 

Längre ned på sidan kan du även se hur bokomslaget har blivit till, från skiss till färdigt omslag!

BAKSIDESTEXT Anastasias öde:

 

Året är 1917. Anastasia är rädd, räddare än vad hon någonsin varit i hela sitt liv. Hon ber till högre makter om hjälp och plötsligt dyker en främmande person upp ur tomma intet framför henne.

 

2014 ser Ramona förvånat hur Theo upplöses och försvinner från auktionen av tsarfamiljens möbler. Han har rest i tiden, men vart? En gammal dam faller livlös ihop, ur hennes hand glider ett brev där det står: Till Theo Aurelius. Ramona förstår att lösningen till vart Theo har tagit vägen finns där.

 

Medan Theo hamnar mitt i ryska revolutionen försöker Ramona ta sig till honom. När de båda vännerna till slut möts blir återseendet inte alls som de har förväntat sig.

 

En resa i tiden till tsar Nikolaj II, tsaritsan Alexandra och deras fem barn, med Anastasia som huvudperson i berättelsen. Vad hände egentligen tsarfamiljen, blev de mördade, eller överlevde någon av dem? Ett fängslande historiskt äventyr.

cover

SMAKPROVER ur Anastasias öde:

 

19 februari 2014:

Hon visste vad han skulle komma att uppleva, hon hade varit där, hon var en del av den unge mannens historia. Minnena vällde över henne och de gjorde ont. Så ont att hjärtat krampade och slutade slå.

Den gamla damen sjönk ihop i sin rullstol och hur hennes hand gled ett kuvert där det stod: TILL THEO AURELIUS.

 

 

 

Utdrag ur Anastasias öde:

 

Hon satt gömd bakom en byrå och kikade fram på dem som inspekterade tsarfamiljens möbler som snart skulle auktioneras ut.

 

Hon var tvungen att svälja ned klumpen som växte i halsen, när minnena strömmade emot henne. Hon mindes sin far, så stolt och rak i ryggen, obändig, oförmögen att krossas, det hade hon i alla fall trott, men ödet ville annat.

 

Hennes kära mor, så vacker. Nu var hon betydligt mycket äldre än vad hennes mor hade blivit.

 

Syskonen, de kära och den sjuklige brodern, de älskade hundarna.

 

Nu var de alla borta sedan länge. Ödet hade varit grymt, format dem till ett liv de aldrig skulle komma att få leva.

 

Folk fingrade på bordets blanka yta, kände på sidentyget på soffan och fåtöljerna, de granskade, kritiserade och kom med lovord. Hon såg och kände irritation, längtan, sorg och förväntan.

 

Spänt väntade hon på de rätta personerna, medan hon lät tankarna fara.

 

Tänk vad många spekulationer det hade varit om tsarfamiljens öde, framför allt om Anastasias öde. Många hade utgett sig för att vara den överlevande storfurstinnan Anastasia. Hon tänkte på Anna Andersson som hade hävdat att hon var den försvunna storfurstinnan.

 

Varför skulle någon vilja påstå det? Det var ju att riskera sitt eget liv. Om man nu hade gjort sig sådant stort besvär med att fly undan döden, varför ville man då röja sin identitet?

 

Det var något hon absolut inte kunde förstå.

 

Själv hade hon hållit sig gömd under alla årtionden, följt alla diskussioner, smålett åt alla falska storfurstinnor som gjorde allt för att komma över tsarfamiljens förmögenhet, den som inte längre fanns.

 

Anna Andersson var den som var mest lik fastern, den som många länge hade trott verkligen var Anastasia. Hon suckade åt hur lättlurade människor kunde vara. Även hon och hennes familj hade låtit sig luras en gång för mycket, mycket länge sedan.

 

Hon var trött, hon hade levt alldeles för länge, upplevt alldeles för mycket, sett oändligt lidande och död.

 

Hennes ådriga gamla händer darrade när hon rullade fram rullstolen för att få bättre överblick över lokalen. Hon hade sett en bekant gestalt komma in i rummet.

 

Hjärtat började bulta som ett tonårshjärta, så som det en gång hade gjort när hon för första gången hade sett den unge mannen. Hon hade väntat och längtat efter att möta honom igen.

 

Nu stod han där framför henne, lika levande som sist, även om det skiljde oceaner av år mellan dem.

 

De fårade gamla kinderna blev lätt rosa och ögonen fylldes av tårar, när hon tänkte på allt hon hade kunnat uppleva, allt hon hade gått miste om, alla de kära som hade dött.

 

Han hade sällskap av flickan han hade talat så mycket om. De log mot varandra, vilket gjorde henne både upprörd och glad.

 

När han slog sig ned i soffan, smekte sidentyget och lade handen på träknoppen, för att i nästa sekund försvinna, blev det för mycket för henne.

 

Hon visste vad han skulle komma att uppleva, hon hade varit där, hon var en del av den unge mannens historia. Minnena vällde över henne och de gjorde ont. Så ont att hjärtat krampade och slutade slå.

 

Den gamla damen sjönk ihop i rullstolen och ur hennes hand gled ett kuvert där det stod Till Theo Aurelius....

Första skiss på omslaget till 19:e boken om Theo och Ramona

old color cover

Nu har omslaget börjat ta form, med fler detaljer.

old color cover

Här ser du hur bårderna har kommit till och hur hela bokomslaget kommer att se ut.

old color cover